Nej, jag trodde väl inte att särskilt många skulle hävda att det finns män som kan föda barn (se Ljusnan 17/2). Jag har förr bara urskilt tre grupper som öppet hävdar det: 1) Översmarta genusteoretiker 2) Personer som själva lider av könsidentitetsstörningar 3) Somliga tvååringar som tror att skillnaden mellan pojkar och flickor är längden på håret.
Nå, dessa utgör förstås ett försvinnande fåtal. Så den verkligt intressanta frågan blir nu: Hur i hela fridens dar har den dråpliga tesen om barnafödande män trots detta kunnat slå igenom så brett bland våra politiska partier, att den riskerar ställa könsbegreppen på huvudet i både riksdag och kyrkomöte, i både omklädningsrum och sportarenor? (Vilket förstås är avsikten hos de översmarta, "queera" genusteoretiker som utnyttjar en utsatt grupp med identitetsstörningar för att genomföra sin kulturrevolution).
Jo, p.g.a. en fjärde grupp som snabbt har vuxit sej löjligt stor: Opportunister som är beredda att gå med på ungefär vad som helst, så länge de tror att det är trendigt och så länge de kan dryga sej mot någon "konservativ". Dessa filurer hittar man bland politiker likaväl som bland journalister (som knappast gjort sitt jobb i den här frågan), bland präster likaväl som bland lärare. Eller bland vilka yrkesgrupper som helst, som tror att deras arbetsgivares och kunders policy innebär att de inte får säga stopp och belägg - som i sagan om kejsarens nya kläder.
Vid en fortbildningsdag för lärare i Falun 2006 möttes föreläsaren av skallande skratt när han upprört hävdade: "Somliga tror att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män!" Han backade något och vi trodde väl alla att det handlade om en felsägning. Men jag har nu själv i diskussion med en påstådd man med barnafödartalanger fått veta: "Visst, jag är en hona av arten homo sapiens - men jag är fördenskull inte kvinna!" Vilket väl får betraktas som en ganska extrem variant av existentialisten Simone de Beauvoirs tes "Man föds inte till kvinna, man blir det".
Man ska inte trakassera utsatta grupper, heter det. Nej, men utsatta grupper har inte alltid rätt i sak. Och nu handlar det om ett politiskt och kulturellt etablissemang som förlorat omdömet. Ja, som direkt saboterar trovärdigheten i arbetet för utsatta grupper.
(insänt till Ljusnan 28/2)
Kvalitén på din så kallade insändare har en del övrigt att önska, Andreas, min besvikelse är stor.
SvaraRaderaNär du använder värderande omdömen som "dråplig", "översmart", "löjlig", "trendigt" o.s.v. borde du försöka motivera dessa eftersom de i grund och botten bara är dina högst personliga värderingar och uppfattningar. Varför skulle det vara en "dråplig" tes med barnafödande män t.ex? Det är din tes att det är så och att det dessutom skulle ställa könsbegreppen "på huvudet" i olika sammanhang, men hur motiverar du det? Vilka väl underbygda argument använder du för att övertyga oss om det? Inga alls som jag kan se. Det enda du använder är nya påståenden- "...avsikten hos de översmarta, "queera" genusteoretiker som utnyttjar en utsatt grupp med identitetsstörningar för att genomföra sin kulturrevolution." Jaså? Motivera! Eller den här: "Jo, p.g.a. en fjärde grupp som snabbt har vuxit sej löjligt stor: Opportunister som är beredda att gå med på ungefär vad som helst, så länge de tror att det är trendigt och så länge de kan dryga sej mot någon 'konservativ'". Det här "argumentet" har jag hört förr; fast om den "plötsliga" "explotionen" av homosexuella som förmodades bero på att det blivit "trendigt". Förklara vad du grundar det på.
Första stycket framstår som om ämnet skulle vara ett föremål för folkomröstning i trovärdighet i stil med "om tillräckligt många tror att jorden inte är rund så är den nog inte det". Hur kan du vara så säker på det?
Ditt sista stycke består av fyra påståenden. Det första om att inte trakassera utsatta grupper kan väl de flesta skriva under på utan att kräva motivering men det andra om att utsatta grupper inte alltid har rätt i sak; i en sån här insändare borde du lägga fram vad gruppen i fråga har fel om och hur. Du borde också förklara på vilket vis det "politiska och kulturella etablissemanget" har förlorat omdömet- och inte bara påstå att de gjort det för det säger egentligen ingenting; ett tomt påstående helt enkelt. Du tycker uppenbarligen det men glömmer eller underlåter att motivera varför. Framförallt vill jag att du förklarar hur detta så kallade etablissemang sabboterar trovärdigheten i arbetet för utsatta grupper.
Det är skrämmande att en lärare och politiker som du själv inte ens kan skriva en insändare som håller kvalitésmässigt. Din oförmåga att argumentera för och motivera dina åsikter är ett direkt hot mot din egen trovärdigthet så av ren självbevarelsedrift borde du fundera lite till innan du skriver. Refutatio, det att i en liknande insändare använda sig av motståndarnas teser och argument är ett mycket effektivt grepp i retoriken- men poängen med det är att man kan bemöta motståndarens argument och slå hål på dem. Du försöker istället misskreditera dina motståndare med nedvärderande omdömen som om deras föresatser och argument vore alltför ogrundade och oseriösa för att tas på allvar- du raljerar. Visserligen ett stilgrepp i sig - som tyvärr funkar väldigt bra - men det tyder på att du i själva verket inte har en aning om hur du ska bemöta motsåndarnas argument, kanske för att du ö.h.t. inte förstår vad de pratar om.
Jag försöker bemöta dig med allvar och respekt, Andreas, eftersom du vill mena att du är en seriös person och inte bara ett troll. Du vill inte heller förknippas med ett parti som SD eller en sådan politik de framför men det skulle underlätta oerhört om du använde en annan retorik än vad deras politiker brukar göra. Tror inte du det? Gör dig själv en tjänst och försök förstå vad det är du motsätter dig när du skriver något dylikt så att du kan bemöta det på det seriösa och respektfulla sätt du själv vill bli bemött på.
Mvh,
Gabriel
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaEftersom det blev så långt delar jag upp min kommentar i två. Den första delen är menad som konstruktiv kritik och jag föväntar mig inget svar, medan den andra är ett mer personligt bemötande.
SvaraRaderaPersonligen tar jag avstånd från termen "identitetsstörning" eftersom jag inte upplever att det är något fel på min identitet. Och väldigt många vetenskapsmän som forskar på det könsliga området skulle hålla med mig. Som en del andra redan påpekat finns det starka belägg för att en människas kön inte bara är en fråga om kromosomer, gentitalier och andra könskörtlars utveckling och utseende utan också beror på hormonell påverkan i moderlivet som har effekter på hjärnans utveckling neurologiskt. Personligen tror jag också att vissa fall av transsexualism kan vara en fråga om ett fenomen som kallas chimärism där två befruktade ägg bildar ett enda embryo och är de två av olika kön kanske kroppens utveckling bestäms av DNA:t från det ena befruktade ägget medan hjärnans utveckling bestäms av det andra. Därför kan könsidentiteten bli en annan än vad omgivningen tar för givet utifrån genitalierna.
Precis som du tror jag på biologiska skillnader mellan könen både funktionellt och utseendemässigt men det finns även lika tydliga skillnader i neurologin hos könen. Med största sannolikhet ser min hjärna ut precis som hos de flesta pojkar och män medan min kropp ser ut och fungerar som de flesta kvinnors. Eftersom jag identifierar mig med både machomän, fjolliga bögar och dragqueens men inte med femme fatale tjejer eller manhaftiga fruntimmer som svär och spottar snus vill jag inte bara se en man i spegeln utan också bli bekräftad som det i samhället. Men det tycker du är för mycket begärt? I alla fall om jag dessutom vill ha avkomma som delar mitt DNA. Då undrar ju jag vad du har med det att göra?
Dessutom är jag lite brydd på den här ständiga rädslan för att det plötsligt inte ska finnas "herrarnas" eller "damernas" längre. Dels undrar jag hur man kan tro något sånt och dels vad som vore så hemskt med det i så fall? Vad är du egentligen rädd för, Andreas? Vet du det ens själv?
//Gabbe
Gabriel, du har helt beträffande min insändares argumentationstekniska ofullkomlighet: det är därför jag skrivit mycket, mycket längre texter till både kyrkoanställda, partikamrater - och tidningar (inkl. Frisinnad tidskrift och Nu).
SvaraRaderaMen av någon anledning tas inte grundligt argumenterande insändare in (det kanske du själv har märkt). Dessutom betraktas diskuterande brev till partikamrater i regel som för långa om de innehåller mer grundlig argumentation - detta sagt av samma partikamrater som plöjer igenom 50-sidiga luntor inför nämndssammanträden...
Och när något genomförs med ett påstått stort folkligt stöd som i realiteten (i den mån det ö.h.t. kan registreras) troligen beror på - ur mitt perspektiv - ren demagogi och övertalningsdefinitioner (vem vill t.ex. vara emot "tvångssteriliseringar" och "allas lika värde"?), då kan det faktiskt vara relevant att helt frankt ifrågasätta vilka som EGENTLIGEN håller med er "queera" (utöver 2-åringar som inte vet vad som är primärt och sekundärt könskarakteristikum och en akademisk elit som gått vilse i genusteorier, precis som den gick vilse i marxistiska teorier på 60/70-talen och i ortodox lutherdom på det kristna enhetssamhällets tid). Jag påstår inte att queerläran är felaktig för att dess anhängare torde vara mycket färre än dess agitatorer påskiner, jag påstår bara att det i så fall finns anledning att ompröva beslut som fattas utifrån folkviljepremissen. Jag påstår dessutom att queerläran i sin prydno är uppenbart absurd och självförgörande (den gör ju själva de omdiskuterade och samtidigt eftersträvade könsbegreppen meningslösa), men det kan jag argumentera utförligare för om du vill.
Du har alldeles rätt i att jag utnyttjar en gemensam förförståelse av begreppen "man" och "kvinna", och driver gäck med alltför radikala nydefinitioner, precis som vi gör hela tiden beträffande de flesta begrepp. Den som förtjust påstår sej ha sett en stork, men sedan förklarar att han med "stork" menar det jag kallar en "bofink", gör sej, menar jag, löjlig alldeles oavsett hur mycket tid jag ids lägga ner på att förklara vad jag och nästan alla andra hittills har avsett med "stork". (Fåglar handlar det ju om, så mycket är förstås gemensamt).
Det är sedan åtminstone 2000 år ett känt faktum att människor kan ha en oklar könsidentitet från födelsen eller p.g.a. ingrepp man själv eller andra har gjort (se t.ex. redan Matteus 19!). Det har vidare i alla tider varit känt att vissa kvinnor är mer "manliga" än andra, liksom vissa män är mer "kvinnliga", ja, att vissa kvinnors "manlighet" kan verka större än vissa mäns, liksom vissa mäns "kvinnlighet" kan verka större än vissa kvinnors.
Men det har i regel varken fått människor att definiera själva könstillhörigheten utifrån inre, mentala egenskaper (som de dubiösa och av mej och många andra liberaler kritiserade begreppen "manligt" och "kvinnligt" definierats utifrån). Eller att ändra grunduppfattningen att hela vår tillvaro och existens som människor förutsätter förening av TVÅ kön, inte ett eller fyra.
Tack f.ö. Gabriel för berikande kommentarer; även om vi diffar rätt grundligt i många utgångspunkter ger det ju (just därför) en inblick i olika tänkesätt. Jag kunde just tro att du tar avstånd från termen "identitetsstörning" och förvånas egentligen över att den fortfarande används av pk-gruppen, t.o.m. i en offentlig publikation som Socialstyrelsens. Inte ens rent sakligt inriktade begrepp som "reproduktionsstörning" eller "reproduktiv funktionsnedsättning" får ju användas visavi t.ex. homosexuella (däremot beträffande alla möjliga andra Svenssons som behöver befruktningsassistens).
SvaraRaderaSen gäller ju grundfrågan hur vi definierar "kön". Jag och många liberaler har som du kanske vet kämpat hårt för att få bort fokuseringen kring mentala skillnader mellan kvinnor och män. De kan väl finnas som statistiska genomsnitt, har vi sagt, men skillnaderna mellan individerna är större, och en "manhaftig" kvinna är inte mindre kvinna för det, liksom en "feminin" man inte är mindre man för det. Man blir i grunden inte kvinna (eller man) genom uppfostran, man föds till det, för att travestera Simone de Beauvoir, om än jag likt henne erkänner existensen av och tar avstånd från uppfostringskönen (genderformarna). Man föds till potentiell mamma eller pappa (om man nu inte är uppenbart missbildad på något sätt, det kan jag ha all förståelse för). That´s it. Men man ska inte av den anledningen tvingas in i en begränsad könsroll som hindrar tillgång till det som varit "männens värld".
Så kommer nu ett gäng queer-ideologer och hävdar på allvar att de mentala könsskillnaderna - eller ibland även behåring och röstläge - tvärtom är mycket stora och avgörande, medan det ska anses helt likgiltigt för könsbestämningen huruvida någon är designad för barnafödande eller inte.
Och ja precis, det är för mycket begärt. Om din hjärna ser ut som de flesta pojkars, medan du är fullt förmögen att föda barn, bevisar ju detta att det INTE är så stora skillnader i neurologi mellan könen som du påstår. Det bevisar INTE att du i själva verket är pojke. Men vill man vända grundvärderingen upp och ner - i strid med liberal tradition och även den del av jämställdhetskampen som inte varit alltför "särartsinriktad" - så kan man förstås hävda det du gör GIVET hjärnans primat.
Jag är inte ett dugg "rädd" för att duscha och basta med tjejer (där är det du som argumenterar "ad hominem"); precis som en feminist i P1 17/12 kl. 18.30 sa att hon egentligen av principiella skäl borde duscha med männen trots att hon inte direkt längtade efter det, så kan jag säga att jag tycker att det verkar en finess med könsuppdelade omklädningsrum (2 st!) - inte minst ur kvinnors perspektiv - trots att jag personligen inte har något emot att duscha och basta med kvinnor (vilket jag flera gånger gjort) och slippa skiljas från min fru och dotter varje gång vi går in i sporthallen. Så det finns ingen anledning att tro att jag argumenterar utifrån rädsla för det andra könet. Men sitter det någon på herrarnas och ammar, så har den kommit fel oavsett behåring och röstläge, och jag vet att motsatt åsikt helt saknar folklig förankring. Precis som om någon med fullt utväxta manliga organ börjar toffla omkring på damernas - oavsett röst och hjärnans påstådda neurologi.
Men det är bara bra att du kontrar, det ger relief åt mina åsikter och kan säkert i vissa fall upplysa mej och läsarna ytterligare.
Jag förstår att det är svårt för dig men något viktigt som du hela tiden missar är skillnaden på att vara en kvinna med manliga karaktärsdrag och att identifiera sig som man med/i kvinnokropp. Det är inte riktigt två sidor av samma mynt. Men det har jag försökt förklara förut utan att det verkar sjunka in så frågan är om det lönar sig att försöka igen? Men det sägs att man aldrig ska ge upp så jag tänker ge dig ett exempel ur mitt eget liv som jag hoppas kan belysa problemet ytterligare.
SvaraRaderaNär jag var tretton år visste jag inte att det fanns något som hette transsexualism eller att man kunde "byta" kön. Däremot visste jag vad en lebb var och vad en transvestit var. Vad jag inte kunde förstå var varför andra elever kallade mig för det bara för att jag hade kortsnaggat hår och killkläder. När några grabbar kallade mig för transvestit blev jag bara förvirrad eftersom de ju klädde sig på samma sätt och hade liknande frisyrer så om jag var transvestit måste ju de andra killarna också vara det, tänkte jag.
Resten av tankegången förträngde jag för egentligen visste jag ju att det fanns vissa detaljer (kroppsliga) som gjorde att jag skilde mig från andra pojkar men det ville jag helst inte tänka på eftersom det gjorde mig ledsen. Transvestiter är ju personer som klär om till motsatt kön men det var ju inte vad jag gjorde, tyckte jag, för jag var ju bara precis som alla andra killar, trots att jag inte var intresserad av sport, datorer eller moppar som var killarnas stora samtalsämnen då.
Kan du se skillnaden här? Skillnaden mellan att vara en pojkflicka (som bara har klassiska pojkintressen/uppförande) och att faktiskt uppleva sig vara en kille (där kroppen endera orsakar svår könsdysfori eller som i mitt fall betraktas som totalt ovidkommande)? Förstår du vilken omställning min hjärna måste göra varje gång jag bemöts som tjej? När någon frågar om jag har pojkvän sådär välment artigt som man brukar så blir jag alltid paff och tänker "ser jag så bögig ut?" och det är inte förrän ögonblicket efter som jag kommer ihåg att personen som frågar ser en tjej och inte den kille jag upplever mig vara. Hänger du med?
Jag förstår att man kallar det för en identitetsstörning men för mig är det som att säga att ifall en person som är ovetandes om sin Asperger ändå väljer att gå i en Aspergerklass är den personen identitetsstörd som inte först väljer en klass med neurotyper för att vi ser likadana ut på utsidan. Med den här för en del säkert väldigt provocerande liknelsen vill jag bara säga att jag tror det finns vissa neurologiska skillnader mellan könen som fungerar ungefär som andra varianter av ”operativsystem” (som t.ex. Asperger) vilket ger vissa gemensamma mönster som skapar en stark igenkänningsmekanism och samförstånd mellan individerna inom gruppen samtidigt som det naturligtvis finns överskridande skillnader hos samma individer mellan grupperna. Detta innebär att jag ”väljer” att vara man därför att min hjärna redan valde det åt mig långt innan jag visste att man kunde vara transsexuell. Det innebär inte att jag är särskilt manhaftig. Oftast delar jag inte de mentala skillnader du syftar på nämligen genderformar, könsroller, beteenden eller intressen som traditionellt ansetts vara könsspecifika med biologiska killar. Min egen utredare beskriver mig som bäst som androgyn snarare än ”manlig” och då överkompenserar jag mina ”manligare” drag då jag träffar henne för att ”övertyga” eftersom inte ens utredare i transteamen är helt opåverkade eller oberoende av gamla stereotypa könsroller.
Jag vet inte om det här gör dig särskilt mycket klokare eller får dig att se din egen retorik från ett annat perspektiv men det är i alla fall min förhoppning.